Den där förbannade Cancerdjävulen har varit i farten igen. Denna gången tog han min bror. Min lillebror. Jag hade bara en lillebror och honom tog den Djävulen.
Först flyttade han i min brors kropp. Han var inte ens inbjuden, han bara kom! Sen åt han och spydde ut svulster. När han blev sprängmätt, då tog han ett tag om honom och svepte bort honom från vår värld.!
I två år plågade Cancerdjävulen sakta men säkert livet ur min bror. Trots fantastiska läkare och sköterskor, som gjorde allt som stod i deras makt, så segrade den Djävulen till slut.
Det fanns månader när min bror satt med alla ässen på handen, men den där Djävulen samlade bara nya krafter under dessa perioder. Sen, när vi trodde allt gick åt rätt håll, då slog han till igen. Med full kraft! Smack! "tro inte ni kan bemästra mig"! tänkte han så?
OK, du vann, igen!
Men FAN kommer och ta dig din Djävul, var så säker. Får bara forskningen alla de pengar och tid de behöver, så ligger den Djävulen risigt till, det är jag säker på. Jag ser fram emot det och jag kommer inte att sörja honom.
Min bror kämpade med näbbar och klor.
Han ville komma till oss i Påskas. Han var ganska dålig redan då, men han ville till Skåne en gång till! Vi hämtade honom, han var här, han var glad. Vi körde honom hem igen. (Han bodde i Göteborg.)
Hans nästa delmål var att få bli Morfar i Augusti, han såg verkligen fram emot det.
Så blir det inte. Han får inte se sitt barnbarn och hans dotter får inte lyfta upp sitt nyfödda barn och säga; "Säg hej till Morfar".
Min bror fick bli 59 år. Man ska inte dö när man är 59 år. //Ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar